Ur Tornedalens historia 

November 2009

 Sensationella fynd gjordes i Tornedalen

PAJALA. Fynd vid utgrävningar i Kaunisvaara visar att det bodde människor där för 11000 år sedan. Det är en arkeologisk sensation.

- Nu kan sidorna i Nationalencyklopedin om inlandsisen rivas ur och brännas, säger arkeologen Olof Östlund.

De sensationella fynden har gjorts under de arkeologiska utgrävningar som görs inför Northland Resources gruvetablering.

Det som arkeologerna påträffat är två boplatser. Fynden från dessa har analyserats och tidsbestämts enligt kol-14-metoden.

11000 år gamla

Analysen visar att dessa boplatser är 11000 år gamla. De är 1000 år äldre än de boplatser som 2005 visades i Kangos och som då var en sensation.

- Kvartärgeologer jag pratat med i södra Sverige har inte varit medvetna om våra fynd, inte ens det i Kangos som är 10000 år. Redan den påverkar hur kartorna för inlandsisens bortsmältning bör ritas, men det har inte riktigt gått ut, säger Olof Östlund.

Och när iskartorna ritas om leder det också till förändringar vad gäller landhöjningen och folkvandringen.

- Då kan man börja resonera kring invandringsvägar till norra Sverige och norra Norge. Människorna kom inte söderifrån längs svenska kusten. De här fynden i Kaunisvaara gör det extra tydligt.

Visning av boplatserna

Olof Östlund vill inte närmare gå in på vilka konkreta fynd som gjorts på boplatserna. Norrbottens museum planerar att under kommande vecka hålla en presskonferens vid de 11000 år gamla boplatserna i Kaunisvaara.

- Vi kommer då att visa boplatserna. Förhoppningsvis är det så lite snö att man kan se topografin som ledde fram till fynden, säger Olof Östlund.

Av Jan Bergsten, NSD

Fynden som reviderar historieboken

PAJALA. De sensationella fynd som gjorts i Aareavaara och beräknas vara 11 000 år gamla, visades i går. Men bara på plansch.

Det som hittats är kvarts, grönsten och brända ben.

- Benbitarna är från landlevande däggdjur, vilket gör dateringen säkrare, säger arkeologen Olof Östlund

NSD berättade redan i förra veckan om de sensationella fynden som gjorts vid utgrävningarna i Aareavaara under sommaren. I går hade Norrbottens museum kallat till pressinformation för att berätta vad fynden bestod av.

Och att det är sensationella fynd, intygar museichefen Kurt Persson.

- Det har nyss kommit ut ett nytt historieverk om Sverige, men de här fynden påverkar historieskrivningen i Sverige. Det finns en karta i boken som visar på ett fynd i Pajala (Kengis) som är 9 000 år. Det fina är att vi nu får revidera boken på en gång, säger han.

Tre kullar

De nya fynden som gjorts ligger på några kullar vid vägen från Aareavvara mot Huuki.

- Det finns tre kullar i området. Närmaste kullen ingick inte i vårt område, men i de två andra har vi hittat boplatser. Skogen har avverkats, men som tur är så har inte det inte blivit så djupa spår i marken som det brukar, säger Olof Östlund.

Den äldsta dateringen är från kulle tre. Enligt kol-14-metoden beräknas fynden vara 10 291 år plus/minus 565 år.

- Det är den äldsta dateringen som jag har sett. Vi kan också konstatera att det måste vara samtida boplatser. Synkroniserar man dem så blir de 11 300 år, säger Olof Östlund.

Han tror att det förmodligen rör sig om en tillfällig jaktboplats.

- Men det är bara en gissning än så länge.

Varför kvarts och grönsten?

- Har man färdats längs den norska kusten, som de förmodligen gjort, så är de van vid det materialet medan grönsten är lokalt förekommande.

Vad mer vill ni göra?

- Det skulle vara önskvärt att borra i myren för att se vilka djur och växter folk livnärde sig på. Det bör poängteras att arkeologerna hittills bara gjort en arkeologisk utredning av området.

- Vi hoppas givetvis att kunna göra en utgrävning, men det kostar pengar. Främst i form av personal, säger Kurt Persson.

Pumpstation flyttas

Undersökningen kom till på initiativ från gruvbolaget Northland resources som planerar gruvbrytning i området.

- Vi hade planerat för en pumpstation på en av kullarna, men i och med de här upptäckterna som vi är mycket glada över, så flyttar vi den, säger Niclas Dahlström, Northland resources.

- Lyckligtvis är det också så att fynden gjorts på ett ställe som inte påverkar den planerade gruvverksamheten.

Att det funnits människor kring Aareavaara för många tusen år sedan vittnar ett fynd som bybon Egon Johansson gjorde omkring 1980. Han höll på att gräva ett dike eftersom han skulle bygga en stuga och upptäckte då något konstigt i jorden.

- Jag tänkte att det är ingen riktig sten och tog rätt på den.

Slipverktyg

I går visade han upp fyndet för Olof Östlund.

- Det är ett slipverktyg som är 6 000 år gammalt, säger Östlund.

Han hoppas kunna komma tillbaka till sommaren.

- Norrbotten är ännu till stora delar outforskat medan Skåne har blivit det flera gånger om.

Av K-L SUNDQVIST, NSD

Augusti 2005

I fjol nådde dock kvänerna en delseger, då de erkändes som en finskugrisk ursprungsbefolkning av en paraplyorganisation för urfolk som talar finskugri
ska språk.

Norrbottensdräkten 1912

Av Elisabet Martinsson

Citat ur Svenska Turistföreningens geografiska bilder:

VÄSTERBOTTEN OCH DESS FOLK:

VÄSTERBOTTEN, ”den flacka kust, som sköljs av Bottenhavets våg”, är näst Lappland Sveriges största landskap. Det har en yta av 45 500 kvadratkilometer och är således mer än dubbelt så stort som Uppland och Södermanland tillsammans, eller fyra gånger så stort som Skåne. Dess största längd från nordnordöst till sydöst är vid pass 530 kilometer och största bredden nära 150 kilometer. I synnerhet i norr äro församlingarna mycket vidsträckta. Den nordligaste och största, Pajala, har med Muonionalusta kapellförsamling en yta av 4818 kvadratkilometer och är således större än hela Närke.

Bland Västerbottens städer är Piteå den äldsta.

Luleå, Västerbottens största stad...

Det klingar lite främmande i våra öron idag. Men fortfarande 1908, när häftet trycktes, talades inte om Norrbotten som ett landskap.

Det landskap vi bor i hette Västerbotten, och fram till 1810 tillhörde vi också Västerbottens län. Västerbotten i Sverige, Österbotten i Finland. Norrbottens län skapades 1810 av de nordligaste delarna av Lappland och Västerbotten.

Detta kan vara en förklaring till att vi, när vi pratar om Norrbotten oftast menar länet, och med uttrycket Norrbottningar drar Lulebor, Haparandabor, Kirunabor och Jokkmokkare över en kam.

Det kan också vara förklaringen till att man, när man hundra år senare skapade Norrbottensdräkten, gjorde en dräkt för Norrbottens län, och sammanställde den utifrån mönster och plagg från olika delar av länet.

Redan 1911 skapade man nämligen en kommitté bestående av fruar och fröknar, en författare och en ingenjör, en banktjänsteman och till och med en redaktionssekreterare (!) som, enligt dåtida artiklar i Norrbottenskuriren, skulle utforska huruvida det i Norrbotten funnits någon folkdräkt.

Kring sekelskiftet 1900 rådde starka nationalromantiska strömningar i hela landet, och Norrbotten var inget undantag. I hela Sverige letade man, och skapade man det som vi idag hellre kallar bygdedräkter; kläder som skulle påminna om den gamla traditionella klädedräkten, men som nu också skulle vara en symbol för ett geografiskt område.

Kanske ska vi tacka redaktionssekreteraren för att det överhuvudtaget finns en skriftlig dokumentation genom tidningsartiklar från åren 1911 och 1912. Vi kan där idag läsa om hur kommittén arbetade och hur de tänkte, och därigenom förstå hur dräkterna skapats.

Beskrivningarna över 1912 års dräkt är annars mycket knapphändiga.

I tidningsartiklarna får vi veta hur kommittén under ett år samlade material och kunskaper, och sedan valde ut, förändrade och satte ihop det som skulle visa sig bli en ”storsäljare” under det tidiga 1900-talet. ”Norrbottensdräkten” blev ett begrepp som fortfarande idag står just för 1912 års dräkt.

Vad hittade man då? Enligt tidningsartiklarna har man använt olika källor:

• man har läst i böcker, t.ex. Abraham Abrahamsson Hűlphers, som 1789 beskrivit klädedräkten i Piteå, Luleå och Kalix.

• man har bett folk berätta om hur det såg ut. Särskilt nämns folkskollärare Asp i Tärendö, som kunnat ge klara och tydliga beskrivningar.

• man har samlat in klädesplagg hos folk som haft förstånd att spara på det gamla.

”Så t.ex. har en från Persön lånad mycket gammal kjol tjänat som "mönster”. 

Och man har tyckt sig se tydliga mönster: i Kalixbygden har kvinnorna föredragit rött och grönt, medan de i Luletrakten hellre bar det allvarsamma sandelbruna. Och överallt tycktes männen föredra det blå.

Man fick tydligen in en del klädesplagg så att man kunde välja, vraka, och göra förändringar:

• där den gamla kvinnodräkten hade två kjolsäckar har man bara behållit den ena

• där livstycken har funnits i olika färger, både med och utan skört, valde man ett grönt utan skört

• och man utlyste en tävling för att någon skulle göra en passande brosch, eftersom man inte hittade någon tillräckligt enhetlig modell i det insamlade materialet.

Så skapade man en dräkt för Norrbottens län, men ville på något sätt ändå behålla lite av de särdrag man tyckt sig märka i färgval i olika bygder, och man ville att det skulle finnas möjlighet till variationer.

Därför hade man olika färger t.ex. i kjolrandningarna och på strumporna, och olika modeller t.ex på blusarna, huvudbonaderna, byxorna och skorna. Särskilt mansdräkten som hade både långbyxor, rock och näbbskor passade väl in i våra traditioner och vårt klimat.

Denna dräkt visades under en bejublad soaré å Gamla Stadshotellet i Luleå, då man bjöd på sång, musik, uppläsning, folkdanser, gamla låtar, bygdemålshistorier och en svängom till ett inträde av 50 öre, allt enligt NK den 12, 16 och 17 april 1912.

Dessutom hade man byggt upp en tablå med ett norrbottniskt rum där man visade män, kvinnor och barn ivrigt sysselsatta med gamla tiders hantverk, iklädda de nya dräkterna.

Detta förevigades, och man gav ut ett vykort med denna bild. Den finns också i skriften Norrbottens läns Hemslöjdsförening 1882 – 1982.

Om denna bild skrev en senare kommitté lite surt: ”På ett foto taget vid ovannämnda soare finns minst två typer av kjolrandningar, minst två hättyper och två blustyper”.

Tävlingen om ett passande smycke utmynnade i en strid mellan kommittén, som ville ha Fritz Olssons förslag, det som numera alltid finns på kvinnodräkten, och guldsmeden i Kalix, G. Rob. Lindbäck, som gjort ett förslag som till en början gillades av kommittén. Det gick så långt att han satte in annonser om att hans smycke var det som kommittén rekommenderade, och kommittén satte in annonser där detta dementerades.

Om detta smycke kan ni läsa i Norrbottens museums årsbok 2003-2004.

Hur 1912 års Norrbottensdräkt såg ut 1912 kan ni läsa om i Sunderby Folkhögskolas Elevförbunds tidskrift Nordanbygds midsommarnummer från 1912.

Där har författaren, han som satt i kommittén, David Törnqvist skrivit en poetisk beskrivning över anledningen till att dräkten skapades:

•  Där kom från fjärran en våg brusande in över nordlandets avlägsna, skogomgärdade bygder. Den följdes av många andra, som trängde ända in i hemmen och sköljde bort mycket av det som våra förfäder och mödrar hållit kärt – av gamla goda seder, av gamla hemmagjorda ting, åt vilka landets och folkets karaktär givit en egenartad stil...

• Och på samma stigar, där ur gläntorna de gamlas färggranna dräkter lyste fram – så gröna som skogen och ängen, så blå som älvarnas och sjöarnas vatten och så röda som strandens stugor – där streta nu arma varelser av alla krafter för att hålla kvar på sina huvuden Pariserdemimondens ofantliga smaklösheter...

·        och här finns också en utförlig beskrivning av dräkterna, plagg för plagg:

• Den kvinnliga dräkten består av veckad långrandig kjol av sandelbrun, mörkgrön eller mörkblå bottenfärg med smalare ränder i gult, ljusgrönt och rött, försedd med broderad kjolsäck, vidare ljusgrönt späns eller livstycke kantat med rött, vit blus och nedvikt krage försedda med hålsöm, hätta av siden i valfria färger och broderad med silke, strumpor av kjolens bottenfärg eller också svarta samt (under sommaren) antingen låga näbbskor eller låga kängor med eller utan spänne.
  Såsom smycke bäras, utom nyss nämnda skospänne, 4 par snörsöljor på spänset och brosch av silver, nysilver eller tenn (ej koppar).

• Den manliga dräkten består av röd skjorta av vadmal, flanell etc med nedvikt krage, ljusgrön väst, rock av allmoge – (gammal-) blått vadmal, byxor, antingen korta eller långa, av samma tyg, till knäbyxorna strumpor av samma färg, samt filthatt (under sommaren) med band i blått, grönt och rött. Liknande band kan även begagnas som strumpeband, när kortbyxor begagnas.

Texten kompletteras av tre fotografier som visar det han utelämnat: vit huvudduk på kvinnan, näbbskor på mannen med långbyxorna.

Men ingenstans talas om något förkläde, någon sjal, eller några röda strumpor. När kom de?

När det gäller sjal och förkläde kan vi veta att de tillkommit före 1934, eftersom en artikelserie i Hembygden (Svenska Folkdansringens tidskrift) beskriver dräkten med dessa tillägg. I april 1934 skriver man:

• ... väska och förkläde äro broderade med ullgarn i klara färger på grönt, brunt eller blått tyg. Mönstret till väskan är hämtat från Pajala. Förklädet knytes med röda och gröna band... Schalen är av blommig muslin.

som en kuriosa kan nämnas att priser för material till hel mans eller kvinnodräkt är 39:- , uppsydd dräkt kostar 60:- (mans-) eller 90:- (kvinno-)

I maj 1934 vill rektor vid Sunderby Folkhögskola göra ett tillägg:

Kjolen är av s.k. bottentyg, och broderierna å mössa och väska utföras i s.k. kedjesöm med mönster från de gamla ”bönmössorna” (bindmössorna). Vid Sunderby Folkhögskola har de kvinnliga eleverna sedan flera år tillbaka själva sytt Norrbottendräkter och även vävt tyget till dräkterna.

Men de röda strumporna är fortfarande ett mysterium. I bouppteckningar och andra dokument från äldre tid i vår landsända finns aldrig några röda strumpor nämnda. Man har vita och grå och svarta och blå, men inga röda. På sin höjd har man randat med rött.

En trolig förklaring kan vara att senare tiders dräktbärare tittat på dräktskick i andra delar av Sverige (Dalarna eller Hälsingland), där man har mycket gamla dräkttraditioner, som just innefattar röda strumpor, och sen tyckt att vi borde ha det i vår dräkt också.

Och, som sagt, uppgifter om hur 1912 års dräkt egentligen såg ut har varit sorgligt svåra att få fram.

När kommittén skapade sina dräkter var de uppenbarligen mer påverkade av den  nationalromantiska stil som rådde i början på sekelskiftet 1900, än av kunskapen om allmogens gamla klädedräkt. Fruar och fröknar, författare, banktjänstemän och redaktionssekreterare visste inte så mycket om livet och villkoren för den allmoge man satte upp som förebilder.

Därför skapade man en dräkt som var vacker enligt den rådande stilen (jugend), men som egentligen inte var särskilt praktisk att använda till vardags, och som saknade ett av bondesamhällets mest typiska kvinnoattribut: förklädet.

Detta obligatoriska plagg, som så praktiskt förvandlade vardagskläderna till helgdags – eller halvhelgdags, och som ingen ärbar bondmora kunde visa sig utan (kom gärna i bara särken, men inte utan förklädet), det glömdes helt bort i den dräkt som skapades 1912.

Därför är dräkten egentligen ett fantastiskt dokument från den tid när man skapade den, inte från den tid man ville återuppväcka.

Kommittén skriver i artiklarna från 1912: Grundtanken vid framletandet af denna dräkt har icke varit att åstadkomma en slags maskerad- eller basarkostym, utan en dräkt, som kan anläggas och användas av alla, särskilt av landsbygdens befolkning... en sammanbindningslänk mellan folk inom samma provins, en dräkt som kunde påminna om fädrens gärning...

Och i detta har man lyckats storligen.

Förklaringarna till att denna dräkt för alla blivit just Norrbottensdräkten måste vara flera:

• den kom i en tid när man hyllade både det nationalromantiska och det naturromantiska: den svenska allmogen och den svenska naturen.

• den gav folket i Västerbottens övre del en bättre egen identitet, en provinskänsla, en Norrbottenskänsla

• den band ihop länet från källorna till havet, genom att lyfta fram älvdalarna och skapa sammanhållning inland-kustland

• den togs snabbt och tacksamt emot av folkhögskolor, hushållsskolor och arbetsstugor, och man såg till att flickorna lärde sig väva och sy sin egen Norrbottensdräkt. Man kände sig fin i den, man sparade den och lät den gå i arv.

Och fortfarande idag kan den vara ett sammanhållande inslag – visst ser vi om det kommer en Norrbottning – om hon har Norrbottensdräkten?

Vi ser till och med om det är en Tornedaling eller en Lulehasafot.

Kanske tvekar vi när vi ser den blå varianten – är det en Pitestuv eller en Kirunabo?

Det kanske vi inte vet, men att det är en av oss, det ser vi.

Luleå i juni 2006,

© Elisabet Martinsson

C-uppsats Historia / 2005:034
TITEL
Sameskolan och Norrbottens arbetsstugor: en jämförelse av minoritetspolitik mot samer och tornedalingar

FöRFATTARE
Nilsson, Kristina

INSTITUTION
Industriell ekonomi och samhällsvetenskap

/Samhällsvetenskap vid Luleå Tekniska Universitet

SAMMANFATTNING
Uppsatsens syfte är att undersöka de båda institutionerna Sameskolan och Norrbottens Arbetsstugor för att se hur statens minoritetspolitik gett upphov till/tagit sig uttryck inom dessa institutioner. Detta för att söka förstå varför den svenska staten förde olika politik gentemot minoriteter boende i Övre Norrland, d.v.s.samer och tornedalingar; samerna skulle bevaras som nomadiserande renskötande folkgrupp samtidigt som den finsktalande befolkningen i Tornedalen skulle försvenskas.

Vid studiet av sameskolan, ligger koncentrerationen på tiden kring och efter kåtaskolreformen 1913 eftersom det var denna reform som innebar en totalt segregerad skola för de nomadiserande samernas barn. Angående Norrbottens Arbetsstugor ligger tyngdpunkten på åren efter grundandet 1903 och upprättandet av reglemente 1913 då arbetsstugorna inordnades i försvenskningsarbetet på ett tydligare sätt.

Kåtaskolreformen 1913 var ett resultat av den Bergqvistska Utredningen. Utredningen lade fram ett förslag på ett nytt skolsystem för de nomadiserande samernas barn som var anpassat efter deras livsföring. Riksdagen godtog systemet med en helt segregerad skola som hade till syfte att ge ”så god undervisning som möjligt åt fjällappars barn” och att ”anordna undervisningen så, att den inte avvänjer barnen från nomadlivet”.

Motiven till denna segregerade skolform var flera; man ansåg att samerna hade egenskaper som gjorde dem mest lämpade för nomadlivet, och att de saknade de fysiska och psykiska egenskaper som krävdes för regelbundet kroppsarbete. Samerna ansågs lyckligast i sin naturliga nomadiserande miljö och de skulle få svårigheter att anpassa sig till ett liv i det svenska samhället. ”Gynna gärna lapparna på allt sätt, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor, men låt dem inte läppja på civilisationens bägare i övrigt, det blir i alla fall bara ett läppjande, men det har aldrig varit och skall aldrig bli till välsignelse. Lapp ska vara lapp”.

I den väglösa glesbygden i norr var familjerna barnrika och försörjningsmöjligheterna begränsade. Människorna var beroende av de få arbetstillfällena och fattigdomen var utbredd samtidigt som smittsamma sjukdomar spred sig i de trångbodda hemmen. Året 1902 med missväxt och kyla medförde verklig nöd till området.

Man insåg att något måste göras för

att lindra nöden. En idé var arbetsstugor för barn. De första åtta arbetsstugorna i Norrbotten inrättades 1903, fyra i Finnbygden och fyra i Lappmarken. Totalt kom tjugo arbetsstugor att inrättas i Norrbotten varav de flesta i Finnbygden.

Arbetsstugorna inrättades för att lindra den akuta nöden men utvecklades snart till en institution för spridning av det svenska språket. ”Barnen skola även läras kärlek till hembygd och fosterland” och arbetsstugan var ämnad att vara: ”...människokärlekens och fosterlandskärlekens mönsteranstalt för barnens från de norrbottniska ödebygderna fostran till goda svenska medborgare”.

Statens minoritetspolitik gentemot samerna var negativ segregationspolitik då det inte skedde på deras eget initiativ, utan snarare mot deras egen vilja. De nomadiserande samernas kontakt med det civiliserade samhället skulle minimeras och samerna som renskötande nomadfolk skulle bevaras för deras eget bästa. Samerna utsattes även för diskriminering då deras möjligheter till högre utbildning och arbetstillfällen m.m. var begränsade. Den politik som staten förde gentemot tornedalingarna, och som även kom att genomsyra arbetsstugans verksamhet, var assimileringspolitik. Ett utsuddande av det finska språket och den kultur man ansåg sammanbunden med detta språk, för ett totalt uppgående i den svenska kulturen med dess värderingar.

Hur kommer det sig då att två minoritetsgrupper, boende i samma del av landet, under samma tidsperiod utsattes för olika former av minoritetspolitik? I slutet av 1800-talet spreds nationalistiska och socialdarwinistiska idéer i Europa och världen och detta kom även att få inflytande i Sverige. Idéer från raslig och kulturell socialdarwinism kom att påverka statens synsätt på samerna; språkdarwinistiska och nationalistiska idéer påverkade synen på de finskspråkiga tornedalingarna. Att man såg på samer och tornedalingar på olika sätt gav upphov till olika synsätt/förhållningssätt, som i sin tur gav upphov till olika former av minoritetspolitik; samerna skulle segregeras och tornedalingarna assimileras. Samerna var ämnade att vara nomadiserande renskötare av ett flertal olika skäl, de finsktalande tornedalingarnas nationella lojalitet och kulturella identitet ifrågasattes, därför skulle de försvenskas.

C-uppsats Statsvetenskap / 2005:045

TITEL
Statens politik gentemot samer och tornedalingar: en jämförande studie med utgångspunkt från Will Kymlickas teorier

FÖRFATTARE
Friberg, Susanne; Mattsson, Anna-Karin

INSTITUTION
Industriell ekonomi och samhällsvetenskap / Samhällsvetenskap vid Luleå Tekniska Universitet

SAMMANFATTNING
I denna c-uppsats i statsvetenskap studerade vi den svenska statens agerande mot minoritetsgrupperna samer och tornedalingar. Studien syftade till att jämföra statens agerande mot samer och tornedalingar ur ett medborgarskapsperspektiv. De frågeställningar som studien behandlade studerade om staten fört en generell politik mot samer och tornedalingar eller om politiken sett olika ut för de två grupperna. Vidare undersökte uppsatsen vad det svenska medborgarskapet innebär för samer och

tornedalingar. Uppsatsen använde sig

främst av Will Kymlickas teorier kring

det mångkulturella medborgarskapet för att belysa och analysera statens agerande. Detta ledde fram till att vi kunde konstatera att statens politik skiftat under tidens gång. Från att under 1800-talet och framåt ha varit influerad av nationalistiska värderingar och försvenskningspolitik har politiken ändrats till att efter mitten av 1900-talet bli mer liberal med större hänsyn tagen till minoriteters rättigheter.

Tornedalingarna äro...

Stockholms stads kulturförvaltning handhar frågor som rör nationella minoriteter inom staden.
Texten är deras beskrivning av tornedalingar

En finsktalande bosättning har funnits i området kring Torne älv troligen redan före medeltiden. När Sverige efter kriget mot Ryssland åren 1808–1809 fick avträda sin östra rikshalva till Ryssland skedde detta genom att en gräns drogs genom Tornedalen så att den västra delen av Tornedalen förblev svenskt område. Trots detta har tornedalingar på båda sidor om gränsen, som utgörs av Könkämä, Muonio och Torne älvar, bevarat både sitt språk och sitt kulturarv fram till i dag.

Tornedalingarna skiljer sig från den svenska majoritetsbefolkningen i första hand genom sitt språk. Tornedalingarnas språk, som tidigare ofta benämnts tornedalsfinska, kallas numera meänkieli (vårt språk). Det som gett meänkieli dess särprägel är bl.a. att man inlemmat en rad svenska ord i ordförrådet. Tornedalingarna har även en egen matkultur, hantverk och byggnadsstil. Också den laestadianska väckelserörelsen som växte fram på 1800-talet har haft, och har än i dag, stor betydelse i Tornedalen.

I dag bor det ca 50.000 tornedalingar i framför allt Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt i delar av Kiruna och Gällivare kommuner. Därtill bor ungefär 16.000 relativt nyinflyttade standardfinsktalande personer i området. I mitten av 1900-talet skedde en kraftig utflyttning från Tornedalen inte bara till Malmfälten utan också till södra Norrbotten och övriga delar av landet. Denna flyttvåg, som nu mattats, har bl.a. lett till att Pajala kommun har halverat sin befolkning sedan 1950-talet.

Under de senaste åren har intresset för den egna särarten och identiteten vuxit bland tornedalingar. Ett uttryck för detta är bildandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund - Tornionlaaksolaiset (STR-T) år 1981. År 1987 bildades Meän akateemi - Academia Tornedaliensis som har till uppgift att förvalta kulturarvet på Nordkalotten.

Vid Kangos Kultur- och ekologiskola i Pajala kommun har man tagit vara på intresset för meänkieli. Sedan år 1993 finns meänkieli som ett obligatoriskt undervisningsämne från årskurs 1 till 9. Samma år etablerades också en tornedalsk teater och under de senaste åren har alltmer litteratur på meänkieli börjat ges ut.

Saxat ur: Nättidningen Svensk Historia
om Lars Elenius avhandling i historia

Försvenskningen av Tornedalen
 

I sin avhandling i historia vid Umeå universitet undersöker Lars Elenius hur livsbetingelserna för den finskspråkiga minoriteten i Tornedalen förändrades av moderniseringen under perioden 1850-1939. Under den tidsperioden förändrades språkpolitiken i folkskolan från en tolerant inställning till det finska språket till en mer inskränkt assimileringspolitik. Som bakgrund till förändringen beskrivs det upplevda hotet från Ryssland, den laestadianska väckelsen och den finska nationalismen. I avhandlingen ges ett nytt perspektiv på hur den laestadianska väckelsen i Tornedalen upplevdes som ett hot mot svenska kyrkan. Det blev startpunkten för försvenskningspolitiken i folkskolan.

I avhandlingen sätts också Tornedalen in i ett globalt perspektiv som visar hur nya mellanfolkliga doktriner och

skapandet av NF efter första världskriget påverkade språkpolitiken i Tornedalen. Genom den hänsyn som fredsfördraget i Versailles tog till de nationella minoriteternas språk och kultur, lättade också försvenskningspolitiken i Tornedalen en aning. En förutsättning för upplättningen var Tornedalens långa kontinuitet i den svenska nationalstaten.

Tornedalens integrering i den svenska nationalstaten fick djupgående konsekvenser för den finska kulturen och det finska språket. Elenius ägnar särskild uppmärksamhet åt språkbytesprocessen i Övertorneå kommun. Genom att jämföra moderniseringens förlopp undersöks hur olika faktorer påverkade övertorneåbornas språkstrategier. Det skapar en ny syn på sambandet mellan språk, etnicitet och nationalism.

Lars Elenius:
Både finsk och svensk. Modernisering, nationalism och språkförändring
i Tornedalen 1850-1939
Institutionen för historiska studier, Umeå universitet
Disputation: 27 oktober 2001.
Fakultetsopponent: docent Lars Petterson, Dalarnas högskola.

Gradmätningsexpedition till Tornedalen

Franska vetenskapsakademin sände med beslut av Frankrikes kung Ludvig XV år 1735 en expedition till Peru för att utreda om jordklotet var tillplattat. En annan expedition sändes under ledning av de Maupertuis till polcirkeln. På initiativ av svensken Anders Celsius riktades expeditionens resa till Sverige och till Tornedalen. Den franska expeditionen startade i april 1736. Den stannade för några dagar i Sverige-Finlands dåtida huvudstad Stockholm. Det franska sällskapet kom till Torneå 19 06 1736 från Kalix och startade sin återresa 10 06 1737. Mätningsarbetet tog således knappt ett år.

Läs vidare om Gradmätningsexpeditionen från Länksidan

- Kommande evenemang i/om Tornedalen
- Om Tornedalen
<- Tillbaka