Nationella minoriteter

Nationalstat och minoritetspolitik: samer och finskspråkiga minoriteter i ett jämförande nordiskt perspektiv

Lars Elenius

Häftad. Studentlitteratur AB 2006-08.
ISBN: 9144044399 / 91-44-04439-9
EAN: 9789144044392

Förlagets beskrivning

Nationalstat och minoritetspolitik: Denna bok har ett nordiskt perspektiv på nationalstatens politik mot nationella minoriteter i Sverige och Norge. Båda länderna har under lång tid haft samiska och finskspråkiga minoriteter inom sitt territorium, liksom en gemensam lagstiftning som reglerat de renskötande samernas flyttningar mellan länderna. Under unionstiden hade man också en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Jämförelsen problematiserar de villkor som i dag gäller för de nationella minoriteterna i Sverige.

Minoritetskulturer blomstrar sedan språken erkänts

DEBATT| Behovet av en språklag
Publicerat 9 januari 2006 05:30 i SvD

Lars Melin beskriver språket som ett neutralt kommunikationsmedel mellan medborgare i en stat. Därför ser han ingen anledning att lagstifta om vare sig svenska språket eller minoritetsspråken. Den logik som ligger bakom hans resonemang är ett slags språkdarwinistisk idé om att de språk som är tillräckligt livskraftiga kommer att överleva av egen kraft. Ifall de inte gör det så är det heller ingenting att sörja.
Melin menar att det svenska språket inte har behövt någon lagstiftning för att överleva, utan att det har överlevt genom ett rikt system av institutionella hjälpmedel som skolsystem, ordlistor etcetera.
Varför inte nämna 1686 års kyrkolag där svenska språket är det enda språk som nämns, trots mångfalden av stora och små minoritetsspråk i stormaktstidens Sverige? Varför inte nämna 1842 års folkskolestadga där svenskan är allenarådande? Varför inte nämna den sekellånga assimileringspolitik som fördes mot de nationella minoriteterna, som grundades på dominansen av det enda konstitutionellt erkända språket i Sverige: svenskan? Titta på grannlandet Finland. Hur skulle den lilla finlandssvenska minoritetens språkliga situation sett ut ifall man inte i Finland antagit en tvåspråkig konstitution 1919 och en tvåspråkig språklag 1922?

Slutligen hävdar Melin att det varken blev sämre eller bättre för de nationella minoritetsspråken efter att de år 2000 blev nationellt erkända. De undersökningar som gjorts visar tvärtom att exempelvis användningen av meänkieli (tornedalsfinska) och finska bland myndigheter har ökat i de kommuner i Norrbotten som omfattas av minoritetsspråkslagstiftningen. Självkänslan har ökat hos de nationella minoriteterna efter att deras etniska medborgarskap har blivit erkänt. Deras minoritetskulturer har blommat ut inom konst, litteratur, dans, teater med mera. De upplever att deras egenart är erkänd. Språk innehåller många fler dimensioner än instrumentell kommunikation.
Melin hävdar att det svenska språket är skyddat genom EU-lagstiftning på det enda stället i världen där det är konkurrensutsatt. Visst är det så. Det är samma EU-strategi för språklig och kulturell mångfald som ligger bakom ramavtalet för nationella minoriteter och stadgan för landsdels- och minoritetsspråk. Konventionerna skyddar de svenska minoritetsspråken på det enda stället i världen där de är konkurrensutsatta: den svenska staten. Att tro att språklagstiftningar är verkningslösa är ett misstag.

LARS ELENIUS
fil dr i historia vid Luleå tekniska universitet och författare till

"Minoritetsspråk och myndighetskontakt"

Regeringskansliet - faktablad om nationella minoriteter

Minoritetsgrupper har i många länder inte samma möjligheter som majoritetsbefolkningen. De tillhör ofta de fattigaste och mest marginaliserade grupperna i samhället, med den största arbetslösheten, de sämsta bostäderna och flest antal ungdomar med ingen eller oavslutad skolgång. Det är angeläget att öka respekten för dessa individers rättigheter något som Sverige verkar för såväl internationellt som på nationell nivå.

Riksdagen beslutade hösten 1999 om särskilda åtgärder för de nationella minoriteterna och inriktningen av en minoritetspolitik (prop. 1998/99, bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69). De nationella minoriteterna är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar och de språk som omfattas av minoritetspolitiken är samiska (alla former), finska, meänkieli, romani chib (alla former) och jiddisch. Av dessa har samiska, finska och meänkieli definierats som så kallade regionala språk enligt bestämmelserna i den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk.

Målet för den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Som ett led i detta arbete har regeringens nationella handlingsplan för de mänskliga rättigheterna sammanfattats i ett faktablad som har översatts till samtliga minoritetsspråk.